Det som vi ofta tycker är självklart blev för Suzuki något väldigt märkvärdigt. Alla människor lär sig ett språk. Trots att det egentligen är en mycket komplicerad process lyckas i stort sätt alla med det, även de som annars brukar anses som obegåvade. Suzuki tänker sig att om ett barn kan tala borde det också kunna lära sig andra komplicerade saker, bara man går tillväga på rätt sätt. Han utgick från barnens sätt att tillägna sig språket är det naturligaste och mest effektiva sättet att lära. När han utformade sin pedagogik försökte han därför att efterlikna språkinlärningen så långt som möjligt. Små barn (3-5 år) är mycket receptiva och har stor förmåga att lära sig saker som är relevanta för dem. De lär sig genom att härma och ta efter de vuxna, i första hand föräldrarna.

Talang är inte något som är medfött, det måste skapas!

Allt tal om medfödd begåvning blir för Suzuki meningslöst. Det enda som är avgörande är den miljö som omger barnet: "Förmågan skapas och utvecklas genom arbetet av de livsbefrämjande krafterna hos organismen då den strävar efter att leva och anpassa sig till sin omgivning alldeles från början. Därför är den enda överlägsna kvalitet ett barn kan ha vid födseln förmågan att anpassa sig snabbare och med större känslighet till sin omgivning."

Alla barn föds med en naturlig förmåga, eller snarare en kapacitet att lära sig saker. Ingen har rätt att säga att ett barn är obegåvat. Alla kan lära sig, alla kan lyckas. Det är inte arvet som sätter gränserna. Vi kan aldrig ta reda på vilka egenskaper ett spädbarn har. Däremot kan vi se till att barnet får växa upp i en miljö som utvecklar goda egenskaper och god förmåga. Här har både föräldrarna och samhället ett stort ansvar. Dessa tankar innebär också att hans undervisning är öppen för alla barn. Inträdesprov kan inte komma på fråga.

Suzuki har även beskrivit hur han har arbetat med ett par handikappade barn. De har arbetat mycket hårt, men deras enträgenhet har gett resultat. De har samtidigt genom den här träningen lärt sig en del som de kan använda på andra områden i livet, t.ex. bättre kroppsuppfattning.

Han kommer att bli en ädel person genom sitt violinspel!

För Suzuki är målet med all utbildning att barnen ska bli "fina" människor. Det enda som föräldrarna borde anstränga sig för att ge sina barn är en fin karaktär. Mer behövs egentligen inte, för en fin människa har en lycka som ingen kan ta ifrån henne. Att utvecklas som person är dessutom enligt Suzuki en förutsättning för att man ska kunna utvecklas som musiker:

"En sann artist är en person med fina känslor, tankar och handlingar."

"Ett konstverk är uttrycket av en människas hela personlighet, känslighet och förmåga."

"Om en musiker vill bli en fin artist måste han först bli en finare människa. Om han blir det kommer hans värde att visa sig."

Men Suzuki anser också att konsten och musiken i sig har en god inverkan på människan. När man ägnar sig åt musik tränar man också sin karaktär. Musiken kan ge oss glimtar av det upphöjda, det sanna, det goda, och är samtidigt något som finns inom var och en mitt i vardagen.

Suzuki är kritisk mot det etablerade skolsystemet. I Japan är skolan i ännu högre grad än hos oss präglat av konkurrens. Det gäller att komma in på rätt skola för att man i framtiden ska få ett bra arbete. Själva undervisningen går ut på att eleverna instrueras att göra vissa saker på ett visst sätt, och sedan mäts deras prestationer med hjälp av prov. Suzuki reagerar mycket starkt mot detta och efterlyser en utbildning som i större utsträckning bygger på att locka fram det som redan finns som en möjlighet hos barnen. Det är en inre motivation, inte proven som ska vara drivkraften. Proven borde snarare vara ett mått på lärarens förmåga än på elevernas. Han har något av en vision av hur hans idéer kan komma att förändra hela skolan. Så här skriver han bl.a: "En dag kommer förvisso principerna i Talent Education, baserade på sättet man lär sig sitt modersmål på, att förändra vår utbildning. Ingen kommer att bli lämnad efter, och baserat på kärlek kommer barnen att fostras så att sanning, glädje och skönhet blir delar av barnens karaktär."

När Suzuki undervisar små barn i violinspel är han noga med att först skapa ett intresse hos dem. De ska växa in i en musikalisk miljö och får därför lyssna mycket på musik, särskilt fiolmusik, ända från födseln. Innan barnen börjar spela själva spelar modern för dem på en liten fiol. Oftast blir de då nyfikna på instrumentet och vill lära sig de också. Man kan tycka att det här är lite för mycket av manipulation, men Suzuki verkar inte ha några sådana betänkligheter. Barn formas av sin omgivning vare sig man vill det eller inte. De väljer inte vilket språk de ska tala, eller vilka som ska vara deras föräldrar. Inte heller väljer de ett eventuellt musikintresse. Allt är ett resultat av den miljö där de växt upp. Om föräldrarna tror att deras barn skulle må bra av att lära sig ett instrument är det alltså deras uppgift att skapa en miljö där det blir naturligt för barnet att spela.

Suzuki betonar också vikten av självdiciplin, övning och repetition: "Man kan inte utveckla förmåga bara genom att tänka och teoritisera, den måste utvecklas genom aktivering och träning."

"Om någon speciell färdighet är lätt för dig, är det bevis för att den utvecklats genom träning till en sådan grad att den blivit en del av dig."